TRUTH

det spelar ingen roll om det är alla hjärtans dag eller imorgon eller nästa vecka för jag känner mig fortfarande tom och ensam och varje gång jag vill skrika ut det, något så stannar det halvvägs och varje gång jag säger det så var det ändå ingen idé att jag sa det. jag kan inte riktigt bestämma om ångesten att ta sig upp varje dag, ut i kylan och mot rådmansgatan är värre än ångesten över att strunta i att gå upp över huvud taget. här är jag hon som förväntas ta sig upp, ut och igenom allt och när jag till slut skriker i telefonen en lördagsnatt efter två glas vin och fem öl att JAG KAN JU INTE ALLTID ORKA OCH JAG ORKAR INTE BLI BEHANDLAD SÅHÄR LÄNGRE så förändras ungefär ingenting. jag vill inte umgås, jag vill inte frysa men ändå vill jag bara ut härifrån. stanna inte tiden, gör så den går lite jävla fortare.
Trackback
RSS 2.0