reachthecitysteps

de senaste månaderna har jag skrivit precis ett inlägg i månaden, visat ett litet livstecken, som kanske ett försök att hålla denhär bloggen vid liv, bloggen som innehåller ett och ett halvt år som jag lagt långtlångt bakom mig, ett och ett halvt år av vanlig förvirring, pissdålig närvaro i skolan, hostmedicin, hångla på frusna gräsmattor i december, fest fest fest och sånt man mår bra fast inte bra av. sysselsättning, verklighetsflykter och all teenage shit man kan tänka sig. men fan vad bra jag mår nu. liksom braigt bra inte bara sådär semi-alltflyterjupå-bra. varför? för jag håller inte fast vid kaoset som om det är det enda som får mig att känna mig alive längre. jag dras inte magnetiskt till det längre jag växer ju för fan varje dag. vill ta tag i saker får undermedveten motivation. skulle vilja pausa mig själv här, kopiera känslan och lägga den i en låda under sängen, ta upp den precis när november blir till december, när första terminen är slut och sverige fryser till evighetsis.

göteborg och wayoutwest om fyra dagar,
& sen slutar sommarlovet åtta dagar efter hemkomst