reachthecitysteps

Allt bara faller isär som att det vore helt naturligt. Långsamt. Allt som byggs upp rasar samman, fast inte som om någon dragit ut den biten som håller upp hela fasaden, utan mer som att varje bit som läggs på rasar på en gång. Stannar i tiden, stannar hemma. Tryggheten och att komma bort från allt utom än själv, den enda människa som man kan kontrollera. Vet inte vad jag vill, känner hur allt är nytt och hur jag ständigt bara letar efter någonting som känns tryggt, någonting att hålla fast vid. Ta bara tag och håll hårt, det löser sig. Vill ändra på det och ändra på det, ändra på det det det. Kommer inte iväg till skolan, vill inte vakna. Faller i fel fotspår, och de rätta fötterna är påväg bort.