reachthecitysteps

För patetik är konst och konst är att förstå.

(Alla bilder är tagna av mig, RÖR INTE BITCHES)

Håkan spelade en sista Stockholms-spelning på ett tag i fredags. På Grönan, där jag för första gången såg honom för exakt två år sedan. Jag och Agnes hamnade så nära honom som det gick att komma och trots det värsta trycket mot revbenen jag någonsin kännt, så blev det nog en av de finaste Håkanspelningarna någonsin. Ögonkontakt och handtag. Det är så jag säger det. När han i slutet satte sig framför oss på trappan och sa utan mikrofonen att vi var så fina att han fick tårar i ögonen.  Så finfinfinfint