reachthecitysteps

Hjärtkudden så perfekt över ögonen, allt är kolsvart och allt känns som i drömmar

Alldeles för mycket snurrar i mitt huvud nu för tiden, jag hinner knappt ikapp mig själv.

När man bara inser hur två personer kan vara så lika på insidan att minsta ord kan rasera allt allt allt

Allt bara faller isär som att det vore helt naturligt. Långsamt. Allt som byggs upp rasar samman, fast inte som om någon dragit ut den biten som håller upp hela fasaden, utan mer som att varje bit som läggs på rasar på en gång. Stannar i tiden, stannar hemma. Tryggheten och att komma bort från allt utom än själv, den enda människa som man kan kontrollera. Vet inte vad jag vill, känner hur allt är nytt och hur jag ständigt bara letar efter någonting som känns tryggt, någonting att hålla fast vid. Ta bara tag och håll hårt, det löser sig. Vill ändra på det och ändra på det, ändra på det det det. Kommer inte iväg till skolan, vill inte vakna. Faller i fel fotspår, och de rätta fötterna är påväg bort.

Försöker hitta mig själv någon stans bland denhär röran,

Slängs in i en ny skola med vita väggar och väldigt högt i tak.

Önskar bara att

Jag fortsätter fly verkligheten och låtsas som att sommarlovet aldrig tar slut. Går ut på ciggpromenader med Simon klockan halv sju på morgonen och pratar om 2009, ligger i Märtas soffa och kollar på serier tills dem börjar visa samma avsnitt igen eller sitter på en brygga med högtalare och hembakad kladdkaka då det är som allra mörkast ute. &Jag tröttnar faktiskt aldrig på att få se solen gå upp över trädtopparna. Känna att "imorgon kan jag sova hela dagen" och höra byggarbetarna utanför såga och hammra och spika för fullt medan man själv ligger och halvsover i morgonljuset.

//

Gör inlägg efter inlägg som bara hamnar i utkast. Det finns helt enkelt för mycket att säga. Höst och ångest kommer krypande i hälarna på oss och snart börjar skolan, för att sedan aldrig ta slut. Mitt rum ser ut som ett sjukhus, väggarna är helt tomma och nu när golvet är dammsuget och helt fläckfritt känns allt bara stelt. När mamma säger åt mig att städa säger jag alltid att "det är kläderna på golvet som inreder mitt rum" och nu nickar hon bara tyst och säger att vi borde nog åka till ikea. Jag drar bara ner rullgardinen och låter allt bli svart.

Hemma från Hultsfred med ett leende på läpparna.

Kul med världens festivalångest eftersom arvika ställer in, kul att jag inte kan ladda upp några bilder för blogg.se inte låter mig, kul att jag vill köpa ett par skor för 1900kr(varför tänker jag ens tanken?), kul att jag måste gå upp klockan 8 varje dag denhär veckan, kul att mitt rum ser ut som skit och kul att jag inte kan sova.

Jag trodde fjärilarna hade dött efter dig. Du satte spår överallt, och jag insåg aldrig vad som skulle krävas av mig för att kunna blåsa bort dig föralltid. Nu vill jag inte ens kalla dig för dig längre. Du är bara han. Dåtid. My past. Fjärilarna vaknade om de så tog ett år för dem att göra det, och fan vilken lättnad. Vilken lättnad att få somna med någon annans doft i håret.

Detta har jag kvar att göra innan betygen sätts nästa onsdag:

Helst av allt så skulle jag vilja må sådär bra i själen,

Spyr på alla er som spyr på att det "är för varmt"

Ligger och hostar tills jag kvävs i min säng hela dagarna.

Jag kan knappt beskriva hur mycket jag hatälskar denhär tiden på året. Allt är skit och på samma gång helt underbart. Jag har ogjorda prov och inlämningar, mitt rum är stökigare än någonsin, jag vet inte vilket gymnasium jag ska gå i och jag lyckas inte få ihop min sommarplanering. Men samtidigt slår alla blommor ut, kungsträdgården förvandlas från vit, slaskig och grå till rosa.Bara leenden överallt. Sverige blommar ut, och jag håller på att växa fast i mitt rum framför tomma word dokument. Helgerna spenderas i parker med mentholcigaretter och vanillacokedrinkar och det kunde verkligen inte ha varit bättre. Varför mår jag endå som om det vore en iskall novembernatt?